Din oberoende källa till kunskap om ekomarknaden.

Nu tar jag av mig offerkoftan! (ledare Ekoweb nr 5)


Den senaste tiden har det uppstått en identitetskris i mitt bondejag. Det är positivt! Efter en ständig krisberedskap på svenskt jordbruks undergång är det dags att se möjligheterna och framtiden an!

Cecilia Ryegård, redaktör och
verksamhetsledare, Ekoweb

Som ett barn uppvuxen inom svensk jordbruksproduktion fick jag snabbt lära sig att leva med ständiga katastroflägen. Medan andra barn njöt av den heta sommaren på stranden så hade jag själv en klump i magen när marken började rämna i torrsprickor och grödan sloka och gulna alldeles för tidigt. Vid regnväder så var det inte bara en tråkig dag att spendera inomhus utan ett oroligt spanande mot horisonten om de svarta molnen skulle leverera hagel och förödande störtregn. Jag minns att jag varje kväll under odlingssäsongen bad till Gud och hade olika önskemål, ja till och med krav på diverse väder: regn (ett lagom strilande, tack, inte slagregn!), sol, sol och lite torkvindar…


Armageddon – när kommer den?
Min fars framåtlutande, småspringande gång och hetsiga humör i samband med vårsådd, höskörd, spannmålsskörd, höstbruk och min mors nerviga fixande med fikakorgar mellan redskapsbyten, torkskötsel och ständig beredskap av vad det vara månde gav en ständig känsla av Armageddons antågan medan de andra klasskompisarna gladde sig i ”Denna ljuva sommartid”.

Vilken identitet förmedlar du?
Samtalen vid köksbordet omfattade politikernas oförstånd, idiotiska regler, sjunkande spannmåls- och köttpriser och alla andra pålagor som lagts som sten på börda för jordbruket. Varje år var verksamheten på ruinens brant, i alla fall enligt den bild som snappades upp av mitt barnajag. Vi barn involverades, i stämning, identitet och arbete. I lasskottning, balstapling och betesflytt, ofta var det roligt, nyttigt och lärorikt. Ibland olämpligt och till och med farligt.

Likt Fågel Fenix
Men jag överlevde, så även min fars jordbruksproduktion. Han hankar sig fram än idag, enveten som han är, trots ålderdomliga metoder, totalt ointresse för marknad och en hopplös företagsstruktur som gör att han alltid sitter med Svarte Petter efter skörd, men likt Fågel Fenix reser sig till liv igen vid varje vårbruksstart.
Men identiteten som bärare av samhällets offerkofta, skräddad över axlarna vid varje socialt sammanhang, den finns alltid där.

Bjärt kontrast
Men de senaste åren har jag träffat på en annan typ av lantbrukare, de med hopp, glädje och stolthet över sin produktion lysande i ögonen. Anmärkningsvärt ofta ekologiska lantbrukare. Senast häromdagen träffade jag en sådan. På frågan om hur det gick med lantbruket blev svaret – Fantastiskt, det går så bra, det är jätteroligt! Trots att jag intellektuellt sett tar in det hen säger, så studsar mitt jordbruksalterego alltid baklänges vid sådana möten och jag chockas. Det står i så bjärt kontrast till min förväntan och egen bondeidentitet, och jag förundras samtidigt. Vad härligt, det finns en framtid för svenskt jordbruk!

Många framkomliga vägar
Mina föräldrar såg inga framtidsutsikter för mig inom jordbruket. Med deras referensramar och erfarenheter så kan jag förstå det, men nu med mina egna så kunde de inte ha mer fel. Visst blir besvikelsen stor när man tror sig valt fel spår. Då finns det två alternativ, envetet slå sig fram med machete, som min far, eller byta väg. Det finns så många framkomliga vägar inom svenskt jordbruk. Nu är det dags att göra det många av er redan gjort, ta av sig offerkoftan. Du som inte gjort det redan, sträck på dig och var stolt över din produktion!

Cecilia Ryegård
redaktör Ekoweb

2016-06-03